Sitter i soffan med datorn i knäet och tittar på Paradise Hotel med familjen. 

Nyss ändrat design på en kompis blogg. Du hittar den HÄR!

 

Har verkligen inget som jag kan skriva just nu. Allt jag skulle vilja skriva om, är för komplicerat för att jag själv nästan ska förstå. 

 

Men för att få lite uppdatering, så har jag varit hemma från skolanidag. Mådde inte alls bra. Varken fysiskt eller psykiskt, men det var lite skönt för jag hade tid att röja undan lite läxor och även röja undan på mitt rum. 

Kommer åtmisntone må bra i helgen. Eller, det beror på hur man ser det. 

På fredag väntrar film mys med två av mina systrar, och lördag ? Det vet jag inte om det är smart att skriva på nätet men jaja.

Kanske fotar lite och lägger upp så låter jag bilderna tala. Vi får se. 

 

Hörs imorgon. Puss ! :*

 

Egentligen skulle jag vilja skriva väldigt peppande inlägg, för att folk till exempel ska kunna bygga upp sitt självförtroende, men ibland måste man ägna lite tid åt sig själv och sitt eget välbefinnande. Även fast jag ofta vill och försöker, hjälpa alla andra och sätta dom före mig själv, behöver jag själv den tiden ibland. 

Det har jag insett nu. Jag rasar ihop varje gång jag inte tänkt på mig själv alls, då en sak händer som gör allt till ett helvete.

Trots att jag skriver allt i min rosa lilla dagbok, är det vissa saker som ändå jag vill dela med mig av. Som jag vill att andra ska ta del av. Vissa delar av mina tankar, och vissa delar av mitt liv helt enkelt. 

 

En stor anledning till mitt dåliga mående, måste jag ge mitt extremt dåliga självförtroende skulden för. 

Har du inte ett bra självförtroende, så kan du inte muntra upp dig själv att strunta i allt som sårar dig och gå vidare, utan istället klankar du ner på dig själv och skyller allt på dig. 

 

Ibland tar den där "vad tänker den där personen om mig just nu?" känslan alldeles för stor plats. 

Ibland känner jag hur det knyter sig i magen, när jag ska hoppa av skolbussen. Det är en minst lika hemsk känsla nu, som det var i början när självförtroende termometern sjönk ner till 0. 

Det är nästan lite läskigt att alltid tänka på vad andra har att säga om en själv. 

Jämt tänker jag på vad som folk säger om mig bakom min rygg. Ibland känns det inte som att någon tänker något om mig alls. Jag bara är där liksom, ingen som vet vem jag är, så varför ska dom ha några  negativa åsikter om mig? Nej. Dom ska egentligen inte ha några alls, men det är som det är i dagens samhälle. (Ursäkta, blev lite irriterad på allt där).

 

Värst är det vid bussen. Inte lika mycket vid morgon väntan, men på eftermiddagen. Vid den där stora skolan i Klippan. Där alla dom "populära" tar plats, och på något sätt tar sig rätten att bakom ryggen döma vartenda människa som går förbi. Så kan deras kompisar sitta där och skratta tillsammans med dom. 

Nej, det är inte alltid sånt här händer, och eftersom att det är bakom ryggen på någon som dom tycker på något vis är konstig, eller inte har det perfekta utseendet etc., så märker få personer det. Och ännu färre agerar. 

 

Jag tycker det är sjukt att jag (och garanterad en väldigt massa andra), ska behöva gå med den klumpen i magen, varje gång man väntar på bussen, eller hoppar av den. Då ser ju alla dig. Då hittar dom något fel som dom vill döma.

Man ska inte behöva få sitt självförtroende sänkt på det här sättet. 

Det blir dessutom värre, tyvärr, när man tänker på det hela tiden. 

 

Det har rullat i mitt huvud hela dagen. 

Även fast självförtroendet inte är på topp så ska jag bannemig steunta i vad folk tycker. Jag ska inte visa att jag tycker det är obehagligt att synas. Jag ska låta dom tycka. Är man så dum så att man går och mobbar någon bakom ryggen (ja! det är mobbning), så kan jag faktiskt hoppas att personen/erna i fråga, får åtminstone lite dåligt samvete. 

 

Jag förstog för nåt år sedan, att man ska inte mobba andra. Man ska inte hänga ut någon. Man ska inte slänga en onödig kommentar efter någon, särskilt inte in public, då "offret" känner sig väldigt utsatt. Utsedd kanske jag ska säga. Kan lova, att den personen som du mobbar, tycker det är väldigt pinsamt att andra sett händelsen, eftersom att den här oskyldiga lilla pojken eller vem den nu än må vara, tror att alla efter det här kommer att tycka lika dant som den som mobbade först gjort. 

Tänk så är det du skämtar om med personen en sjuk osäkerhet för den personen. Du skulle inte må speciellt bra av att få det tillbaka va? 

Hur hade det stått till med ditt självförtroende då? Hade mätaren stått på röd, blå, eller normal?

 

Självförtroende är något som tar sjukt lång tid att bygga upp. Liksom tillit. Det bygger man inte för någon på en dag. 

Att bygga upp sitt självförtroende från 0 till i alla fall 90, är ett ständigt pågående projekt. 

Jag vet inte exakt hur man ska göra än. Jag måste känna mig bekväm i det också, och hitta ett sätt som jag tycker kan hjälpa mig. Ett sätt som man vill använda sig av. 

 

Äsch. Det här blev ett väldigt dåligt inlägg, men jag skrev åtminstonde allt rakt av från det första jag tänkte på när jag spekulerade kring mobbning kontr. självförtroende ämnet. 

 

 

 

Hade väldigt roligt och åt grymt gott. 

Fick dessutom ett presentkort på laserdome, på 120kr vilket räcker till två spel, eftersom att strömmen gick mitt under vårt ena spel, men det funkade bra ändå!

Godkväll folket. 

Tittade nyss på fångarna på fortet, och reagerade direkt på att Marcus Schenkenberg som var lagledare i det gröna laget (världens första manliga modell), var sjukt lik Ian Somerhalder. Han som spelar Damon Salvatore i The Vampire Diaries ni vet ?! 

I vissa lägen i alla fall, vart dom lika varandra. Gjorde ett väldigt fult kollage, men ville slänga ihop nåt snabbt och enkelt på bara några få minuter. Ni får ursäkta kvalitéen på vissa bilder, men det blev som det blev. 

Bestämde att skriva Damon på Ian även här, eftersom det är lättare att veta vem han är då kanske, eftersom att dom flesta mest känner till honom som just Damon - Ursnygge Damon Salvatore. 

Jag vet ärligt knappt, vem jag själv är längre. 

Så därför har jag bestämt mig för att förbli utloggad från nätet ett tag. Tills jag hittat mig själv igen.

Undantaget är lite snapchat, och bloggen ska självklart rulla ändå. Inte värre än att jag kan göra tidsinställda. 

Har dessutom lovat inlägg som kommer komma upp under denna och nästa vecka. 

Mina handlingar och sätt att agera, och reagera, påverkat inte bara mig själv, utan också mina vänner och familj. Måste få tänka över allt, och ändra mig själv. Det är faktiskt inte bara jag som far illa av det. DET MÅSTE SKE, EN FÖRÄNDRING!

Det känns som ett moget beslut faktiskt, men framför allt är det för MIN skull. Jag måste tänka på mig själv, och mitt välbefinnande ett tag, och bli den Emma jag brukade vara. 

Känner mig riktigt hemsk som person just nu, och jag måste hitta tillbaka till mitt riktiga liv. Börja tycka om mig själv, och bry mig mer om mig själv. 

Tänker sitta med min lilla lista på Spotify fortfarande, dagarna igenom som vanligt, och tänka över mina "synder". Ska göra en förändring med mig själv. Nu får det vara nog! 

Tänkte att ni skulle få välja vad ni vill läsa om. Några inspirerande inlägg. Några som kanske ger en tankeställare till några av er, eller några som bara är till för att läsas. Några som kommer tolkas på många olika sätt, och några som det kommer att sepkuleras om hej vilt. 

Djupa, väl genomtänkta inlägg. Vissa ämnen - känsligare än andra.

Önska vad ni vill, eller nåt av dessa:

 

* mina åsikter om mobbning 

 

* kärlek & vänner 

 

* min resa och framtida mål med Itzy

 

* komplexen jag har med mig själv och min kropp

 

* övriga gymnasie tankar 

 

* mål & andra tankar kring bloggen

 

eller eventuellt:

 

* mina  tankar och känslor om självskadebeteende & tvångstankar

 

något av dessa hjälper kanske just DIG? 

Jag vet inte hur jag ska förklara anledningen till bloggpausen utan problem, så jag bortser från det alternativet helt och hållet. (& nej, det har ingenting med Itzy att göra!)

I framtiden kanske. Ytterst osäkert, men det får vi se. Det har endast med mitt privatliv att göra, så dom som vet vet, och det tycker jag räcker! 

 

Nu är jag i alla fall tillbaka, och ska ta tag i bloggningen igen. Fixat med lite bilder på Itzy och någon på Alma, som jag kan använda i inlägg, tills jag fått lite fotoinspo :)

 Det var i princip allt jag ville, så alltså tänkte jag bara meddela att jag är tillbaka nu igen, och redo att förbättra bloggen. 

Förresten, så ska jag välja till gymnasiet på måndag. Spännande ;) 

Kan köra att den som gissar rätt först på hur jag kommer välja (ni kanske minns ungefär hur jag skrev för ett tag sedan), får en länkning i ett inlägg. 

 

/ E ♥

 

 

 

 

 

... bababam: 138 cm hög. Tur där. Dom sa (& hoppas innerligt det) att hon nog inte växer mycket mer, trots att hon bara är 6. Hon lär växa lite till, men inte över gränsen. Sjukt lättad för det! 

Hon var i alla fall duktig, lite svårlastad när vi skulle iväg som sagt, men det gick mycket bättre när vi skulle hem. Även fast det var lite svårt ändå. Men den där linan, den är ju för jäkla bra måste ändå säga!

Satsar åtminstone på hoppningen i mars på klubben. 

Blir alltid lika nervös för hennes skull när hon ska åka transport. Och den här gången gick hon inte särskilt bra att lasta heller ... Tog ju inte en timme, men en kvart för mycket. 

Förra gången lastade hon nästan sig själv. 

Nu hoppas jag bara på att hon stannar som c-ponny och inte går över den "gränsen". Hon blir nog maxad när hon är slutmätt, men risken är att hon går över 140 då, för hon är redan väldigt hög. 

Håller tummarna. Berättar sen! 

Vad jag skrev igår angående mina planer för nyår - glöm det. Det blev förstås inställt, så jag och Erica satt här så fint. Tog initiativet att fullfölja planerna vi hade från börja, även om det bara var vi två. 

Åkte in till Fridas fest, vilket jag är sjukt glad att jag gjorde då det blev en väldigt lyckad kväll, tills det var dags för smällare. Blev träffad av en liten jäkel, på benet och ögat, men klarar mig bra ändå. Lite smått svullen och röd på ögonlocket, och ett litet jack, annars så (: 

 

Välkomnade året med lite mer glädje än jag först trodde jag skulle göra, men det gör absolut ingenting. Skönt faktiskt, att kunna vara riktigt glad ibland, och särskilt som en början på det nya året ! 

 

Kram