Begår man brott måste man väl bli straffad?

- Jag och madde har tagit hjälp av våran svensk lärarare att formulera denna debattartikel, som vi har jobbat på i några veckor. 
Den är nu utlagd på facebook med totalt 14 delningar på två timmar. Vi har också skickat in den till Beatrice Ask (sveriges justitieminister), Aftonbladet, HD, Lokaltidningen, och den är på g in till rikspolisstyrelsen också.
Allt vi gör nu är att invänta svar och respons. 
Den respons vi fått änsålänge har bara varit positiv, men vi lägger ut på våra bloggar också då vi gärna ser att det når ut till fler. 
Maddes blogg hittar du HÄR !!
Artiklen ser ut följande:
 

Vi är två tjejer på femton och sexton år, vid namn Madde Friberg och Emma Thyrén.

Vi såg på ”Uppdrag Granskning” den tolfte mars 2014, där de visade hur farligt många anmälningar gällande spridning av nakenbilder gjordes, och hur dessa anmälningar läggs ner nästan direkt. Tyvärr så har vi redan fått uppfattningen om att detta är vanligare än vad man först kunde tro, även i andra slags brott och anmälningar, t.ex. kränkningar, mobbning, misshandel, våldtäkter, mordhot och andra hot.

Därför undrar vi: om vi får lära oss en sak i skolan, medan samhället som vi lever i lär oss något annat, är det så konstigt då att svenska elevernas resultat och uppförande i skolan sjunker? 

I samhällskunskapen får vi lära oss om lag och rätt, om svensk lagstiftning och om hur rättsväsendet fungerar: begår man brott blir man bestraffad. I samhället däremot blir unga tjejer som oss våldtagna och misshandlade, nakenbilder sprids och det enda som händer (oftast) är att brottsoffret blir ifrågasatt. Förövaren/den skyldige kanske blir ifrågasatt hen också, men allt som oftast läggs anmälningarna ner och hen går fri, redo att begå samma ”strafflösa” brott igen. 

Vi läste nyligen en artikel som berättade om hur en kvinna blev nypt i rumpan av en man, vilket hon reagerade snabbt och impulsivt på, och gav mannen en örfil, då hon kände sig kränkt och sexuellt ofredad. För detta blev kvinnan dömd för misshandel, medan mannen gick fri. 

Återigen, är det konstigt att vi inte förstår vilken nytta skolan har, när det vi lär oss verkar vara värdelöst? 

Som vi ser det finns det två alternativ:

  1. Antingen måste vi få lära oss om samhället PÅ RIKTIGT, d.v.s att det är sjukt! 

      2. Eller så MÅSTE ni se till att vårt samhälle faktiskt stämmer överens med det vi lär oss i skolan. Att               medborgarna skyddas, respekteras, och blir hörda. Att vi gemensamt kan påverka vår verklighet till det           bättre.

 Vi förstår självklart att det kostar pengar att ta upp alla dessa fall som varje dag anmäls, men vi tycker att det är värt dom pengarna eftersom att vi vill ha ett samhälle där det inte klassas som okej att bli kallad det ena eller det andra. 

Antingen så ska det vara okej i vårt samhälle att klargöra för någon annan att den är en ”slyna”, ”hora”, ”fitta”, ett ”kukhuvud” eller någonting i stil med det, eller också så har vi det inte. Antingen så har vi ett samhälle där alkoholpåverkan och klädsel tillåter våldtäkt, eller så har vi det inte. Antingen så har vi ett samhälle där man har tillåtelse att slåss, trots att lagen säger någonting annat, eller så har vi det inte. Antingen så har vi ett samhälle som tillåter mordhot, eller så har vi det inte. 

Vill vi inte ha det så här, MÅSTE rättsväsendet markera att det inte är okej, utan att det faktiskt är straffbart. 

Så som vi har lärt oss: begår man brott blir man bestraffad!

 

 
 
 
 
        
 

lite om dåligt självförtroende

Egentligen skulle jag vilja skriva väldigt peppande inlägg, för att folk till exempel ska kunna bygga upp sitt självförtroende, men ibland måste man ägna lite tid åt sig själv och sitt eget välbefinnande. Även fast jag ofta vill och försöker, hjälpa alla andra och sätta dom före mig själv, behöver jag själv den tiden ibland. 
Det har jag insett nu. Jag rasar ihop varje gång jag inte tänkt på mig själv alls, då en sak händer som gör allt till ett helvete.
Trots att jag skriver allt i min rosa lilla dagbok, är det vissa saker som ändå jag vill dela med mig av. Som jag vill att andra ska ta del av. Vissa delar av mina tankar, och vissa delar av mitt liv helt enkelt. 
 
En stor anledning till mitt dåliga mående, måste jag ge mitt extremt dåliga självförtroende skulden för. 
Har du inte ett bra självförtroende, så kan du inte muntra upp dig själv att strunta i allt som sårar dig och gå vidare, utan istället klankar du ner på dig själv och skyller allt på dig. 
 
Ibland tar den där "vad tänker den där personen om mig just nu?" känslan alldeles för stor plats. 
Ibland känner jag hur det knyter sig i magen, när jag ska hoppa av skolbussen. Det är en minst lika hemsk känsla nu, som det var i början när självförtroende termometern sjönk ner till 0. 
Det är nästan lite läskigt att alltid tänka på vad andra har att säga om en själv. 
Jämt tänker jag på vad som folk säger om mig bakom min rygg. Ibland känns det inte som att någon tänker något om mig alls. Jag bara är där liksom, ingen som vet vem jag är, så varför ska dom ha några  negativa åsikter om mig? Nej. Dom ska egentligen inte ha några alls, men det är som det är i dagens samhälle. (Ursäkta, blev lite irriterad på allt där).
 
Värst är det vid bussen. Inte lika mycket vid morgon väntan, men på eftermiddagen. Vid den där stora skolan i Klippan. Där alla dom "populära" tar plats, och på något sätt tar sig rätten att bakom ryggen döma vartenda människa som går förbi. Så kan deras kompisar sitta där och skratta tillsammans med dom. 
Nej, det är inte alltid sånt här händer, och eftersom att det är bakom ryggen på någon som dom tycker på något vis är konstig, eller inte har det perfekta utseendet etc., så märker få personer det. Och ännu färre agerar. 
 
Jag tycker det är sjukt att jag (och garanterad en väldigt massa andra), ska behöva gå med den klumpen i magen, varje gång man väntar på bussen, eller hoppar av den. Då ser ju alla dig. Då hittar dom något fel som dom vill döma.
Man ska inte behöva få sitt självförtroende sänkt på det här sättet. 
Det blir dessutom värre, tyvärr, när man tänker på det hela tiden. 
 
"Om du inte kan acceptera dig själv, kommer ingen annan att göra det heller". 
Det har rullat i mitt huvud hela dagen. 
Även fast självförtroendet inte är på topp så ska jag bannemig steunta i vad folk tycker. Jag ska inte visa att jag tycker det är obehagligt att synas. Jag ska låta dom tycka. Är man så dum så att man går och mobbar någon bakom ryggen (ja! det är mobbning), så kan jag faktiskt hoppas att personen/erna i fråga, får åtminstone lite dåligt samvete. 
 
Jag förstog för nåt år sedan, att man ska inte mobba andra. Man ska inte hänga ut någon. Man ska inte slänga en onödig kommentar efter någon, särskilt inte in public, då "offret" känner sig väldigt utsatt. Utsedd kanske jag ska säga. Kan lova, att den personen som du mobbar, tycker det är väldigt pinsamt att andra sett händelsen, eftersom att den här oskyldiga lilla pojken eller vem den nu än må vara, tror att alla efter det här kommer att tycka lika dant som den som mobbade först gjort. 
Tänk så är det du skämtar om med personen en sjuk osäkerhet för den personen. Du skulle inte må speciellt bra av att få det tillbaka va? 
Hur hade det stått till med ditt självförtroende då? Hade mätaren stått på röd, blå, eller normal?
 
Självförtroende är något som tar sjukt lång tid att bygga upp. Liksom tillit. Det bygger man inte för någon på en dag. 
Att bygga upp sitt självförtroende från 0 till i alla fall 90, är ett ständigt pågående projekt. 
Jag vet inte exakt hur man ska göra än. Jag måste känna mig bekväm i det också, och hitta ett sätt som jag tycker kan hjälpa mig. Ett sätt som man vill använda sig av. 
 
Äsch. Det här blev ett väldigt dåligt inlägg, men jag skrev åtminstonde allt rakt av från det första jag tänkte på när jag spekulerade kring mobbning kontr. självförtroende ämnet. 
 
 
 
 

önkeinlägg - vad vill DU läsa om?

Tänkte att ni skulle få välja vad ni vill läsa om. Några inspirerande inlägg. Några som kanske ger en tankeställare till några av er, eller några som bara är till för att läsas. Några som kommer tolkas på många olika sätt, och några som det kommer att sepkuleras om hej vilt. 
Djupa, väl genomtänkta inlägg. Vissa ämnen - känsligare än andra.
Önska vad ni vill, eller nåt av dessa:
 
* mina åsikter om mobbning 
 
* kärlek & vänner 
 
* min resa och framtida mål med Itzy
 
* komplexen jag har med mig själv och min kropp
 
* övriga gymnasie tankar 
 
* mål & andra tankar kring bloggen
 
eller eventuellt:
 
* mina  tankar och känslor om självskadebeteende & tvångstankar
 
något av dessa hjälper kanske just DIG? 

det är sällan någon som ser på dom som är lagda åt andra hållet,

det har jag tänkt på väldigt länge.
Ni alla vet hur det läggs upp bilder hela tiden, hit och dit, om att dom tycker dom själva är tjocka. De som gör det här är dessutom inte större än 'normalt'. Om man väger ett kilo mer än vad som är normalt för resten av sin kropp, gör dig inte tjock ! Inte någontans ! 
Detta vet dom flesta är för uppmärksamhet, eller riktigt dåligt självförtroende. Dom säger att dom behöver/vill banta, men no way. Sluta. Direkt. & har ni förresten tänkt på dom som faktiskt ÄR överviktiga? Hur tror ni dom känner sig när en smal person lägger ut något såntdär?! Inte så bra va? 
MEN, hur ofta är det någon som killar på de som är lagda på andra hållet? Jag ser sällan, ja aldrig faktiskt, folk om skriver ut att dom måste gå upp i vikt. JAG är en av dom.
Jag kämpar verkligen för att gå upp i vikt. Jag har tillochmed min egen matklocka på mobilen. Jag ställer alarm för att KOMMA IHÅG att äta. Folk har reagerat mycket på detta. Vissa tillochmed skrattar åt mig. Men det är inget jag bryr mig om, för dethär gör jag för MIN skull. Jag pallar inte med att bli mobbad längre. Jag orkar inte med att tycka illa om min egen kropp längre. Nu är jag femton, och det är dags för en förändring. Egentligen var det det för länge sedan, men nu är det verkligen allvarligt. Jag försöker å ett stopp på detta. Försöker mitt bästa med att växa, och att lägga på mig lite mer fett, men det går inte så bra. Det är JÄVLIGT svårt ska jag säga !
Jag väger 36 kilo, och helt ärligt tog det på mig att skriva det. Känner gråten i halsen. Seriöst, det är minst lika jobbigt att vara för smal som att vara överviktig. Jag lovar. 
Att få dessa kommentarer, som jag anser hemska, är inte kul. Inte alls. - "du har fan inga bröst" , "du har säkert inte ens mens än" , "fan vad äckligt att vara så smal" , "har du anorexia?" , "börja ät människa". - men dessa är nästan på en vardag för mig att höra. Och nej, jag har inte anorexia, jag är i puberteten om ni undrar, jag fyller ut en bh, och jag äter. Jag kan äta hur mycket som helst, men vikten rör inte på sig ett dugg ändå. En gång åt jag 8 mackor. Åtta. Tror ni att jag gick upp? Nej, snarare ner veckan efter. Det händer också att jag inte överhuvudtaget KAN äta. Väntar jag förlänge, blir inte jag hungrig, och några timmar senare mår jag kasst.
Jag tror seriöst att det är svårare att gå upp i vikt, än att gå ner. 
Tycker dessutom att killar kan tänka på att, säg inget sånt. Det sårar faktiskt. Hur hade ni kännt om jag hade kommenterat din snopp eller mage eller liknande ? Inte särskilt roligt va ?!
Jag har jävligt mycket komplex för min kropp, jag tycker inte om den alls. Men det är mycket sällan någon som tänker på oss soom är lagda åt dethär hållet. Synd egentligen, för den enda är skolsyster för mig, och dom bara jagar hela tiden. DET blir för mycket. & när jag nu inte ens tycker om att visa mig själv min egen kropp, så varför visa den så pass mycket för andra ? 
Jag håller på att börja gåta varje gång jag lägger handen på nacken, för att jag känner hur ben och kotor sticker ut.
Jag mår inte bra av dethär om ni tror det. Jag gråter faktiskt för det väldigt ofta om jag ska vara ärlig. Mycket för att jag alltid känner att killar aldrig skulle kunna tycka om mig, efterom att jag inte har någon kropp, vilket automatiskt gör mig ful. Tyvärr upplever JAG dagens samhälle såhär, men hade jag kunnat ändra på min kropp så hade jag gjort det.  
Jag har sjukt dåligt jälvförtroende, och känner inte att jag kan bli riktigt älskad av några av dessa anledningar.
Det är lätt för folk att säga, att 'men ingen bryr sig om hur din ropp ser ut' , men folk gör det. Och den meningen är något jag aldrig skulle tro på.
Lite skärrad nu, så vet inte riktigt vad jag ska fortsätta med. 
Några bilder säger mer än tusen ord. 
Tack för mig.
"                                                                                                                          "
 
 Facebook tjejerna 
 
 
 
Såhär känner jag för att gå up på vågen. Bara pga att jag vet att siffran kommer vara alldeles för låg. 
 
 
 
 
 
 
THIS : 
 
 
Think before you act. people hurt.