Egentligen skulle jag vilja skriva väldigt peppande inlägg, för att folk till exempel ska kunna bygga upp sitt självförtroende, men ibland måste man ägna lite tid åt sig själv och sitt eget välbefinnande. Även fast jag ofta vill och försöker, hjälpa alla andra och sätta dom före mig själv, behöver jag själv den tiden ibland. 

Det har jag insett nu. Jag rasar ihop varje gång jag inte tänkt på mig själv alls, då en sak händer som gör allt till ett helvete.

Trots att jag skriver allt i min rosa lilla dagbok, är det vissa saker som ändå jag vill dela med mig av. Som jag vill att andra ska ta del av. Vissa delar av mina tankar, och vissa delar av mitt liv helt enkelt. 

 

En stor anledning till mitt dåliga mående, måste jag ge mitt extremt dåliga självförtroende skulden för. 

Har du inte ett bra självförtroende, så kan du inte muntra upp dig själv att strunta i allt som sårar dig och gå vidare, utan istället klankar du ner på dig själv och skyller allt på dig. 

 

Ibland tar den där "vad tänker den där personen om mig just nu?" känslan alldeles för stor plats. 

Ibland känner jag hur det knyter sig i magen, när jag ska hoppa av skolbussen. Det är en minst lika hemsk känsla nu, som det var i början när självförtroende termometern sjönk ner till 0. 

Det är nästan lite läskigt att alltid tänka på vad andra har att säga om en själv. 

Jämt tänker jag på vad som folk säger om mig bakom min rygg. Ibland känns det inte som att någon tänker något om mig alls. Jag bara är där liksom, ingen som vet vem jag är, så varför ska dom ha några  negativa åsikter om mig? Nej. Dom ska egentligen inte ha några alls, men det är som det är i dagens samhälle. (Ursäkta, blev lite irriterad på allt där).

 

Värst är det vid bussen. Inte lika mycket vid morgon väntan, men på eftermiddagen. Vid den där stora skolan i Klippan. Där alla dom "populära" tar plats, och på något sätt tar sig rätten att bakom ryggen döma vartenda människa som går förbi. Så kan deras kompisar sitta där och skratta tillsammans med dom. 

Nej, det är inte alltid sånt här händer, och eftersom att det är bakom ryggen på någon som dom tycker på något vis är konstig, eller inte har det perfekta utseendet etc., så märker få personer det. Och ännu färre agerar. 

 

Jag tycker det är sjukt att jag (och garanterad en väldigt massa andra), ska behöva gå med den klumpen i magen, varje gång man väntar på bussen, eller hoppar av den. Då ser ju alla dig. Då hittar dom något fel som dom vill döma.

Man ska inte behöva få sitt självförtroende sänkt på det här sättet. 

Det blir dessutom värre, tyvärr, när man tänker på det hela tiden. 

 

Det har rullat i mitt huvud hela dagen. 

Även fast självförtroendet inte är på topp så ska jag bannemig steunta i vad folk tycker. Jag ska inte visa att jag tycker det är obehagligt att synas. Jag ska låta dom tycka. Är man så dum så att man går och mobbar någon bakom ryggen (ja! det är mobbning), så kan jag faktiskt hoppas att personen/erna i fråga, får åtminstone lite dåligt samvete. 

 

Jag förstog för nåt år sedan, att man ska inte mobba andra. Man ska inte hänga ut någon. Man ska inte slänga en onödig kommentar efter någon, särskilt inte in public, då "offret" känner sig väldigt utsatt. Utsedd kanske jag ska säga. Kan lova, att den personen som du mobbar, tycker det är väldigt pinsamt att andra sett händelsen, eftersom att den här oskyldiga lilla pojken eller vem den nu än må vara, tror att alla efter det här kommer att tycka lika dant som den som mobbade först gjort. 

Tänk så är det du skämtar om med personen en sjuk osäkerhet för den personen. Du skulle inte må speciellt bra av att få det tillbaka va? 

Hur hade det stått till med ditt självförtroende då? Hade mätaren stått på röd, blå, eller normal?

 

Självförtroende är något som tar sjukt lång tid att bygga upp. Liksom tillit. Det bygger man inte för någon på en dag. 

Att bygga upp sitt självförtroende från 0 till i alla fall 90, är ett ständigt pågående projekt. 

Jag vet inte exakt hur man ska göra än. Jag måste känna mig bekväm i det också, och hitta ett sätt som jag tycker kan hjälpa mig. Ett sätt som man vill använda sig av. 

 

Äsch. Det här blev ett väldigt dåligt inlägg, men jag skrev åtminstonde allt rakt av från det första jag tänkte på när jag spekulerade kring mobbning kontr. självförtroende ämnet.